emelieedjupenstrom

allt så jobbigt. min hjärna är slutkörd, och min kropp vill inte hänga med i svängarna och jag är tröttare än någonsin.
vad jag gör nu så vill jag inte klaga, jag vill sist av allt använda ordet dö.  uttryck som man rätt ofta använder bara på skoj tex : nu kommer jag halka och dö. jag får ont i magen varje gång jag hör eller själv säger det. Arvid i tankarna, och javisst kan det vara skönt att prata ut om det. men första dagen i skolan drar lärarna upp om arvid, självklart kunde jag inte hålla kvar tårarna utan dom kom som floder. och sen lugna de ner sig några dagar. sen igår började en av mina lärarna att prata med mig om arvid, allt blir så fruktansvärt jobbigt. jag pratar gärna med mina närmaste om det, dom som också kände honom.
jag fattar fortfarande inte att han inte finns mer? känns som han är i sollefteå som vanligt med hampus och går i skolan, vi allla saknar honom och tänker jämt!